Pappornas dag närmar sig, och en stor varuhuskedja har gjort en undersökning* som visar att var femte föräldraledig pappa upplevt fördomar från arbetsgivaren eller omgivningen.
Och där måste jag nog komma ut som en del av "de åttio procenten" som inte stött på några fördomar under mina tio månader som pappa, och tre månader som föräldraledig på heltid. Min arbetsgivare har överhuvudtaget inte ifrågasatt min ledighet, och jag är långt ifrån den första pappan på skolan som tar ut ledighet. Faktum är att jag inte känner till någon kollega som blivit pappa under min tid på skolan som inte varit hemma med barn. Jag har gått själv till BVC utan att någon frågat efter min fru. Varken personalen på öppna förskolan eller mammorna från föräldragruppen tycker att jag är "duktig" som är hemma. Och Fjuttis brukar mest få komplimanger för sin charm, eller ibland för sina kläder, eller för att hen sover gott. Inget könsstereotypande.
Men om jag tänkte efter riktigt ordentligt så träffade jag faktiskt för några månader sedan en äldre herre som frågade var Fjuttis mamma var någonstans. Så en fördom har jag kanske upplevt. Vid ett tillfälle. Men det är en fördom för lite för att prata om fördomar i plural.
Sen kan man förstås fråga sig vad det beror på. Jag bor, arbetar och umgås med medelklassakademiker i välordnade Stockholmsförorter, och har min anställning i den offentliga sektorn. Det kanske är annorlunda någon annanstans. Men att bara var femte pappa säger sig ha mött fördomar tyder ju på att jag inte är helt ovanlig.
Men då infinner sig ju nästa fråga. Då det är såpass enkelt, och uppmuntrat, att ta ut sin föräldraledighet kan man ju fråga sig var alla papporna är någonstans? Jag träffar inte särskilt många av dem. Mer om detta i nästa inlägg, som jag tänkte skriva på andra sidan Fars dag.
*Tydligen bestod undersökningen av frågor till tusen personer som är eller har varit föräldralediga. Det framgår inte hur många av dem som är pappor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar