VAB-ångest.

Förra veckan var det dags - Fjuttis behövde vara hemma från föris. Snuva och feber, trött och håglös*. Tidig hämtning och resten av veckan hemma. Hämtningen och första dagen skötte Morsan om, men andra dagen var det dags för Farsan att vabba. Hade jag sagt.

Och nu var det verkligen upp till bevis för Farsan Feminist. Jag har visserligen tagit ut min halva av föräldraledigheten och mer därtill, jag byter blöjor, tar med Fjuttis ut på aktiviteter, går upp och gosar på nätterna och allt annat som behöver göras**. Men nu handlade det om ifall mitt eller Morsans jobb var viktigast. Och jag tyckte verkligen att det var mitt. Jag hade saker jag ville göra, saker jag behövde göra och saker som skulle kunna gå fel när jag inte är på plats. Och jag försökte köpa mig fri med löften om att skynda mig hem, låta Morsan jobba på kvällen (hon jobbar hemifrån), fixa middagen och annat. Men så blev det inte. Morsan stod på sig. Jag hade sagt att jag skulle ta andra dagen, och så blev det.

Och det var tur att det blev så. Att dela lika är viktigt även vid oförutsedda händelser, och att värdera mitt arbete högre än Morsans hade gått tvärt emot de värderingar jag vill stå för som partner och förälder. Det finns många fällor att falla i, där höga föresatser får ge vika för invanda mönster, egoism och bekvämlighet. Det här var en av dem. Och jag höll på att falla rakt ner i den.

Och sen hände inget särskilt. Fjuttis hade piggat till sig och var nästan lika aktiv som vanligt. Vår VAB-dag var ungefär som en vanlig föräldraledig dag. Vi var på promenad, gick till biblioteket, gick och handlade. Morsan fick lägenheten för sig själv och kunde beta av dagens arbete. Jag oroade mig lite för jobbet på morgonen, men det släppte ganska fort. I morgon får jag se vad som samlats på skrivbordet under den extra dagen borta. Det kanske inte är mer än vanligt.

Och till sist lite fakta om fördelningen av VAB-dagar:

Kvinnors och mäns andel av dagar med tillfällig 

föräldrapenning har endast förändrats marginellt sedan 2002. 

Av knappt 5 miljoner ersatta dagar under 2002 tog

kvinnor ut 64 procent och män 36 procent.

Motsvarande uppgift för år 2016 var 6 miljoner ersatta dagar, 

varav kvinnor nyttjade 62 procent och män 38 procent. 

Källa: Socialförsäkringen i siffror 2017.

*Fjuttis har varit sjuk tidigare, men vi har haft tur med timingen hittills eftersom hen bara är på föris tre dagar i veckan. Vi har inget superbarn som aldrig blir sjukt.

**Jag vill förtydliga att jag inte alltid gör allt, Morsan får också vara med. 

En liten kompis!

Fjuttis har många leksaker. Både sånt som vi skaffat för att hen ska leka med och sånt hen bestämt sig för att leka med. Just nu är våra pennor populära, för några veckor sedan var skorna på skohyllan roliga. Gärna i kombination med andra saker, till exempel klossar, så det gällde att kolla skorna för att undvika obekväma överraskningar. En liten boll är rolig, och en spelande sångbok, och diverse andra saker. Men nu tror jag att en liten rufsig rödräv har tagit förstaplatsen.

Häromdagen när vi skulle till föris kunde Fjuttis inte förmås att lämna räven hemma. Annars brukar vi inte ta med viktiga saker i vagnen, det vore ju synd om de tappades någonstans, men här var det motiverat med ett undantag. Efter namnmärkning fick räven följa med. Den blev kramad, tuggad, kastad (Farsan plockar upp förstås) och hölls tryggt i famnen när vi rullade in på föris.

Någon gång under dagen måste entusiasmen ha svalnat, för vid hämtning så satt räven snällt och väntade på Fjuttis hylla i hallen. Men det blev ett kärt återseende vid påklädningen, och på vägen hem kastades räven i flera vattenpölar. Farsan fortsatte att plocka upp förstås, och räven verkade vara lika mysig trots att den blev allt blötare och grusigare under promenaden hem.

Just nu ligger Fjuttis i sin spjälsäng och sover med armen om räven. Den nytvättade räven, maskintvätt funkar alldeles utmärkt.

Fjuttis har skaffat sig musikpreferenser!

Enligt vittnesmål från Morsan:

Häromkvällen innan läggdags låg Fjuttis i sin spjälsäng och lyssnade på musikmobilen (en plastig leksak som blinkar och spelar melodier). Hen lyckades efter stund ställa sgi upp i sängen och hitta knappen som byter melodi. Mycket spännande. Efter lite otåligt bläddrande mellan barnvisorna hittar hen fram till Donauvalsen (jo, leksaken kan klassisk musik också), slutar bläddra och börjar digga*, och lyssnar på hela stycket till slut utan att byta låt.

Vår Fjuttis har skaffat sig musiksmak!

*Det syns tydligt när Fjuttis diggar en låt. Hen vevar med ena handen, som i den ikoniska "bratdansen". Dock inte alltid i takt.

Nu är vi förisföräldrar.

I dag har det redan gått en månad sedan vi började skola in Fjuttis på föris, och jag har snart avverkat min tredje vecka tillbaka på jobbet. Vi har bara behövt hämta tidigare en gång, och hen är för det mesta glad vid hämtning. Mornarna tar min fru hand om, eftersom hon arbetar hemifrån och kan hantera en besvärlig morgon utan att bli försenad till jobbet, men de går lättare och lättare. Första veckan, när vi tog hand om väckning, frukost och påklädning tillsammans innan jag gick för att lämna kunde morgonrutinen ta ett par timmar. I går blev det klart på en halvtimme, och Fjuttis hade inte ens vaknat när jag gick till jobbet. Men i morse kände jag mig lite som en mansgris när hen fyllde blöjan precis när jag var tvungen att gå...

Det är förstås svårt att säga om det beror på förskolan eller på att hen är ett växande barn, men utvecklingen har tagit riktiga språng senaste månaden. Hen ställer sig gärna upp, går med stöd, leker med gåvagn, gör många fler ljud och kan starta sin spelande musikbok själv. Lekstunderna hemma har verkligen blivit spännande!

Inskolning på förskolan!

Så var det dags för en både efterlängtad och oroväckande förändring i våra liv. Förra veckan började vi skola in vår lilla Fjuttis på förskolan.

Efter jul, nyår, resor släktingar och ettårsfiranden (flera stycken, eftersom släkten är utspridd) var det svårt att komma tillbaka till höstens vardagslunk. Särskilt med måndagen den 15:e januari stort inringad i väggkalendern. Plötsligt var det dags att gå till förskolan första gången, och nu har hen varit där en vecka. Första tre dagarna med mig kvar i huset, men i fredags fick hen vara själv hela dagen. Personalen bad mig finnas i närheten, och försäkrade att de skulle ringa om det behövdes.

Första timmen var nervös, jag sneglade på telefonen mest hela tiden och väntade på att de skulle ringa och be mig komma och trösta eller vagga eller leka. Men ingenting hände, telefonen var tyst och jag tillbringade dagen läsande på ett café. Och nu är jag själv igen, Fjuttis har varit på förskolan i tre timmar och jag sitter på biblioteket och skriver blogginlägg.

Med lite blandade känslor faktiskt. Det känns konstigt att gå någonstans utan barnvagnen. Och det var roligt att vara med på avdelningen och se hur Fjuttis interagerade med barn och pedagoger. Det är roligt att se hur hen leker och upptäcker, och det var mysigt att vagga hen till sömns i famnen innan sovstunden. Men förskolan är inte till för mig. Den är till för barnen, och nästa vecka har jag ett jobb att gå till igen.

Som tur är kommer jag fortfarande att vara hemma två dagar i veckan under våren. Då kan vi gå till öppna förskolan i stället, och jag kan fortsätta leka, sjunga och mata och promenera med en sovande Fjuttis i vagnen efteråt.

Nu borde barnen ha vaknat efter middagsvilan. Kanske är det dags för mellanmål. Klossarna kanske är framme, eller bilarna. De större barnen kanske ritar. Fjuttis kanske kryper runt själv, eller så är hen lite gnällig och sitter i knät på en av pedagogerna. Och jag ska lägga undan datorn och gå och ta en kopp kaffe.

Att resa med barn.

De senaste veckorna har min lilla blogg inte fått särskilt mycket uppmärksamhet, men vårt lilla barn har fått desto mer. Vi har varit bortresta tre helger i rad, och eftersom jag är föräldraledig och min fru jobbar hemifrån så har vi inte behövt anpassa oss till arbetslivet när vi planerat våra avresor. Helgerna har blivit långa. Hösthelg i sommarstuga, Lillajulsfirande hos svärföräldrar och Medeltida jul i Visby, och vi har kunnat vara borta både fredag och måndag utöver helgen. Många nätter borta för Fjuttis, så jag tänkte skriva lite om hur det är att resa och sova borta med ett litet barn på snart ett år.

Första resan gick till mina föräldrars sommarstuga i Stockholms skärgård. Fjuttis har varit där tidigare, men då var det sommar och hen hade knappt lärt sig krypa. I höstmörkret är huset ett helt annan upplevelse, och Fjuttis hade svårt att sova. Dessutom saknar huset rinnande vatten, så tvätt och blöjbyten blev lite omständligare. Som tur var hade vi vänner med oss, så vi var flera vuxna som kunde hjälpa till med barnpassning och sysslor. Lärdomen från resan är att ta med ordentligt med våtservetter om rinnande vatten saknas, och att sova avskilt med barnet om du delar sommarstuga med kompisar. Hade vi delar rum allihopa hade Fjuttis hållit oss vakna halva natten, nu behövde bara jag och min fru vara uppe medan våra gäster kunde sova gott i en lillstuga.

Andra resan gick till Fjuttis momo och mofa och lillajulsfirande på Åland. Fjuttis har varit där också, i somras, så i praktiken var det nya platser hen fick besöka. Sist vi åkte färja kunde hen knappt sitta i en barnstol och var helt nöjd med att ligga i vagnen och titta på saker, nu ville hen ut och undersöka världen. Färjans lekrum visade sig vara en passande utmaning, och sjögången på Ålands hav var inga problem. Att sova på ny plats gick lite bättre än förra helgen, trots att vi besökte både huset på fasta Åland och sommarstugan långt ute i den åländska skärgården. Däremot var det svårt att hålla Fjuttis på gott humör på skärgårdsfärjorna, eftersom de saknar lekrum och golven är lite för smutsiga för att leka på. Att vara i famnen blir tråkigt efter ett tag, och det är energikrävande som förälder att passa ett barn som kryper runt på bord och bänkar. Och sova är inte att tänka på, det gör man ju så bra i bilen. Lärdomen från den här resan är att ta med ordentlig matsäck, och att be om extra mycket potatismos till köttbullarna när du äter i ålandsfärjans café. Då räcker det till att mätta ett barn också.

Tredje resan gick till Visby och Medeltida Jul. Pendeltåg till Nynäshamn och några timmar på gotlandsfärja, som har betydligt bättre lekrum än ålandsfärjorna. Dessutom fanns det ett litet tv-rum, där större barn kunde titta på disneyfilm och Fjuttis kunde klättra upp och ner för de decimeterhöga terasserna i golvet. Att klättra på trappor, kanter och liknande har nämligen blivit ett nytt stort intresse. En enkel båtresa, trots en del sjögång.

Väl framme på hotellet fann sig Fjuttis snabbt tillrätta, hen verkar ha vant sig vid att nya ställen att bo på dyker upp med jämna mellanrum. Bastu är hen också bekant med, så ett besök i relaxavdelningen var uppskattat för hela familjen, och hen sov gott om nätterna. Lärdomen från den här resan blev att barn vänjer sig snabbt vid att resa, vilket bådar gott inför julhelgen.

Ja, vi gjorde lite annat än att bara resa fram och tillbaka och försöka få Fjuttis att sova på olika platser, men det faller lite utanför ämnet för det här inlägget. I nästa inlägg ska jag försöka sammanfatta mina intryck av att fira jul med barn för första gången. God helg på er fram tills dess!

Internationella mansdagen.

För en vecka sedan var det Fars dag, idag uppmärksammas den internationella mansdagen.

Jag tycker länge att mansdagens främsta funktion var att täppa till truten på alla som ägnade den 8:e mars åt att göra sig lustiga över avsaknaden av mansdagar, och jag anser fortfarande att de flesta av årets dagar, på de flesta sätt och i de flesta sammanhang, är mansdagar. Vi män är fortfarande den norm som icke-män har att förhålla sig till.

Och om du är en av dessa män som tycker att världen redan är jämställd, som tycker att det är ok att män bara tar ut 27 procent av föräldraledigheten, som köper att kvinnor i större utsträckning arbetar deltid och i till lägre lön för att det är "deras eget val", som biter ihop och håller inne med sina känslor till självmordets rand, som inte känns vid att det rådande ordningen både privilegierar och begränsar oss (eller som tycker att privilegierna är värda några inskränkningar i vilka vi får vara), så är den 19:e november kanske inte en dag för dig. Det kanske räcker med resten av årets mansdagar.

Men om du känner att den mansroll som omgivningen vill passa in oss i inte riktigt passar dig, eller om du håller med om att vi faktiskt inte behöver någon specifik roll eller uppgift enbart baserat på könsorgan eller kromosomer så är faktiskt den 19:e november en dag som är värd att uppmärksamma.

I dag kan vi påminna varandra om att vi kan vara vilka vi vill, och att de meningsfulla roller vi har att fylla baserar sig på våra arbeten, våra relationer, de förtroenden vi har fått av vår omgivning och våra egna drömmar och ambitioner. Vi behöver ingen mansroll!