Så var det dags för en både efterlängtad och oroväckande förändring i våra liv. Förra veckan började vi skola in vår lilla Fjuttis på förskolan.
Efter jul, nyår, resor släktingar och ettårsfiranden (flera stycken, eftersom släkten är utspridd) var det svårt att komma tillbaka till höstens vardagslunk. Särskilt med måndagen den 15:e januari stort inringad i väggkalendern. Plötsligt var det dags att gå till förskolan första gången, och nu har hen varit där en vecka. Första tre dagarna med mig kvar i huset, men i fredags fick hen vara själv hela dagen. Personalen bad mig finnas i närheten, och försäkrade att de skulle ringa om det behövdes.
Första timmen var nervös, jag sneglade på telefonen mest hela tiden och väntade på att de skulle ringa och be mig komma och trösta eller vagga eller leka. Men ingenting hände, telefonen var tyst och jag tillbringade dagen läsande på ett café. Och nu är jag själv igen, Fjuttis har varit på förskolan i tre timmar och jag sitter på biblioteket och skriver blogginlägg.
Med lite blandade känslor faktiskt. Det känns konstigt att gå någonstans utan barnvagnen. Och det var roligt att vara med på avdelningen och se hur Fjuttis interagerade med barn och pedagoger. Det är roligt att se hur hen leker och upptäcker, och det var mysigt att vagga hen till sömns i famnen innan sovstunden. Men förskolan är inte till för mig. Den är till för barnen, och nästa vecka har jag ett jobb att gå till igen.
Som tur är kommer jag fortfarande att vara hemma två dagar i veckan under våren. Då kan vi gå till öppna förskolan i stället, och jag kan fortsätta leka, sjunga och mata och promenera med en sovande Fjuttis i vagnen efteråt.
Nu borde barnen ha vaknat efter middagsvilan. Kanske är det dags för mellanmål. Klossarna kanske är framme, eller bilarna. De större barnen kanske ritar. Fjuttis kanske kryper runt själv, eller så är hen lite gnällig och sitter i knät på en av pedagogerna. Och jag ska lägga undan datorn och gå och ta en kopp kaffe.
