För en vecka sedan var det Fars dag, idag uppmärksammas den internationella mansdagen.
Jag tycker länge att mansdagens främsta funktion var att täppa till truten på alla som ägnade den 8:e mars åt att göra sig lustiga över avsaknaden av mansdagar, och jag anser fortfarande att de flesta av årets dagar, på de flesta sätt och i de flesta sammanhang, är mansdagar. Vi män är fortfarande den norm som icke-män har att förhålla sig till.
Och om du är en av dessa män som tycker att världen redan är jämställd, som tycker att det är ok att män bara tar ut 27 procent av föräldraledigheten, som köper att kvinnor i större utsträckning arbetar deltid och i till lägre lön för att det är "deras eget val", som biter ihop och håller inne med sina känslor till självmordets rand, som inte känns vid att det rådande ordningen både privilegierar och begränsar oss (eller som tycker att privilegierna är värda några inskränkningar i vilka vi får vara), så är den 19:e november kanske inte en dag för dig. Det kanske räcker med resten av årets mansdagar.
Men om du känner att den mansroll som omgivningen vill passa in oss i inte riktigt passar dig, eller om du håller med om att vi faktiskt inte behöver någon specifik roll eller uppgift enbart baserat på könsorgan eller kromosomer så är faktiskt den 19:e november en dag som är värd att uppmärksamma.
I dag kan vi påminna varandra om att vi kan vara vilka vi vill, och att de meningsfulla roller vi har att fylla baserar sig på våra arbeten, våra relationer, de förtroenden vi har fått av vår omgivning och våra egna drömmar och ambitioner. Vi behöver ingen mansroll!
söndag 19 november 2017
söndag 12 november 2017
Var är papporna?
Fars dag idag. Fjuttis är för liten för greppa det här med presenter, men jag fick en gåva av min fru. Och så har jag gett en present till min far. Och butiker har skyltat och det har annonserats och här och var har papporna uppmärksammats, och i morgon är det måndag igen.
Och var är papporna då? Var är alla pappor egentligen? I de miljöer där jag och Fjuttis för oss är de inte direkt vanliga. Enligt försäkringskassan togs 27 procent av föräldradagarna under 2016 ut av män. Det är bra mycket mindre än vad kvinnor tar ut, men andelen har ökat och ökar fortfarande. Ett jämnt uttag någon gång i framtiden kanske inte är helt omöjligt.
Men det jag undrar över just nu är var dessa föräldralediga pappor är någonstans? Vi är inte 27 procent män på bibliotekets sångstunder, på öppna förskolan, på bokcirkeln för föräldralediga eller när föräldragruppen gör något. Vi är grovt räknat högst en tiondel män i de sammanhang jag träffar andra föräldralediga.
Så vad gör män när de tar ut sin dryga fjärdedel av föräldradagarna? Föredrar de att stanna hemma i stället för att gå på aktiviteter? Det är ju möjligt, men statistiken tyder på annat. Enligt en undersökning från 2015* tog 23 procent av papporna inte ut en enda dags ledighet innan barnet fyllt två år. Och det största uttaget syns under sommarmånaderna eller vid jul och nyår. Används föräldradagarna till att dryga ut semestern? Och undviker papporna barnen innan de skolats in på förskolan?
Kom igen nu pappor! Missa inte chansen att lära känna era barn från början. Och ge barnen en ordentlig chans att knyta an till er. Och låt era partners komma tillbaka till jobb och studier. Och unna er lite tid borta från jobbet, världen kommer inte att gå under utan er.
I den moderna tid vi lever i så sker givetvis ingenting utan att kommenteras grundligt i sociala medier, inte heller Fars Dag, och de senaste dagarna har jag lag mer tid är jag borde på att läsa Faebookinlägg om pappaledighet. Utanför min egen filterbubbla alltså. Jag ska inte beklaga mig över den generella attityden i diskussionerna, men jag har plockat upp några vanliga argument mot att pappor stannar hemma under barnets första år som förtjänar att bemötas:
1. Pappan tjänar mer och har inte råd att vara ledig. Nå, om du nu tjänar så mycket så borde du har råd att vara ledig. Dessutom borde du ha vetat om att du borde vara ledig åtminstone ett år i förväg. Det går att planera sin ekonomi. "Har inte råd" låter mer som "vill under inga omständigheter få mindre pengar" i mina öron.
2. Jobbet vill inte/kan inte släppa iväg pappan. Föräldraledighet är en rättighet! Och återigen, planering. Har du någon som helst koll så vet du att ett barn är på väg långt i förväg. Får arbetsgivaren också veta det så har den en rimlig chans att lösa det. Om de inte löser det så är det faktiskt inte ditt problem. Ta ut din ledighet!
3. Jag har inte tagit ut en enda dags ledighet, men är väldigt engagerad i mina barn i alla fall. Det är väl bra det. Men det är stor skillnad på att bara möta sina barn på kvällar och helger jämfört med att ta hand om det varje dag, särskilt under det första årets utveckling. Och hade du varit mindre engagerad idag om du hade varit hemma några månader?
4. Min fru krävde att få hela ledigheten. Det kan hon inte få, hur mycket hon än kräver. Tre månader är reserverade åt varje förälder. Dessutom kanske ni borde jobba på ert förhållande om ena parten tycker det är rimligt att ställa sådana kvar på den andra. Men jag tycker snarare att det låter som "Min fru krävde inte att jag skulle ta min del av ledigheten.
5. Men barnet måste ju ammas. Helammar ni verkligen tills barnet är två år? I annat fall låter det här bara som ett svepskäl. Fjuttis ammas fortfarande morgon och kväll, men resten av tiden äter hen mat som går alldeles utmärkt att tillreda även utan mjölkkörtlar i brösten.
Sen finns det förstås en hel massa undantag som gör att vissa män inte kan ta ut så mycket ledighet som de skulle vilja. Men de borde vara undantagen, och pappor som stannar hemma ordentligt med sina barn under deras första levnadsår borde vara normen!
* Undersökning gjord av Försäkringskassan, på uppdrag av SVT Nyheter. Undersökningen gäller föräldrar till barn födda 2012.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/var-fjarde-pappa-avstar-foraldraledighet-forsta-tva-aren
Och var är papporna då? Var är alla pappor egentligen? I de miljöer där jag och Fjuttis för oss är de inte direkt vanliga. Enligt försäkringskassan togs 27 procent av föräldradagarna under 2016 ut av män. Det är bra mycket mindre än vad kvinnor tar ut, men andelen har ökat och ökar fortfarande. Ett jämnt uttag någon gång i framtiden kanske inte är helt omöjligt.
Men det jag undrar över just nu är var dessa föräldralediga pappor är någonstans? Vi är inte 27 procent män på bibliotekets sångstunder, på öppna förskolan, på bokcirkeln för föräldralediga eller när föräldragruppen gör något. Vi är grovt räknat högst en tiondel män i de sammanhang jag träffar andra föräldralediga.
Så vad gör män när de tar ut sin dryga fjärdedel av föräldradagarna? Föredrar de att stanna hemma i stället för att gå på aktiviteter? Det är ju möjligt, men statistiken tyder på annat. Enligt en undersökning från 2015* tog 23 procent av papporna inte ut en enda dags ledighet innan barnet fyllt två år. Och det största uttaget syns under sommarmånaderna eller vid jul och nyår. Används föräldradagarna till att dryga ut semestern? Och undviker papporna barnen innan de skolats in på förskolan?
Kom igen nu pappor! Missa inte chansen att lära känna era barn från början. Och ge barnen en ordentlig chans att knyta an till er. Och låt era partners komma tillbaka till jobb och studier. Och unna er lite tid borta från jobbet, världen kommer inte att gå under utan er.
I den moderna tid vi lever i så sker givetvis ingenting utan att kommenteras grundligt i sociala medier, inte heller Fars Dag, och de senaste dagarna har jag lag mer tid är jag borde på att läsa Faebookinlägg om pappaledighet. Utanför min egen filterbubbla alltså. Jag ska inte beklaga mig över den generella attityden i diskussionerna, men jag har plockat upp några vanliga argument mot att pappor stannar hemma under barnets första år som förtjänar att bemötas:
1. Pappan tjänar mer och har inte råd att vara ledig. Nå, om du nu tjänar så mycket så borde du har råd att vara ledig. Dessutom borde du ha vetat om att du borde vara ledig åtminstone ett år i förväg. Det går att planera sin ekonomi. "Har inte råd" låter mer som "vill under inga omständigheter få mindre pengar" i mina öron.
2. Jobbet vill inte/kan inte släppa iväg pappan. Föräldraledighet är en rättighet! Och återigen, planering. Har du någon som helst koll så vet du att ett barn är på väg långt i förväg. Får arbetsgivaren också veta det så har den en rimlig chans att lösa det. Om de inte löser det så är det faktiskt inte ditt problem. Ta ut din ledighet!
3. Jag har inte tagit ut en enda dags ledighet, men är väldigt engagerad i mina barn i alla fall. Det är väl bra det. Men det är stor skillnad på att bara möta sina barn på kvällar och helger jämfört med att ta hand om det varje dag, särskilt under det första årets utveckling. Och hade du varit mindre engagerad idag om du hade varit hemma några månader?
4. Min fru krävde att få hela ledigheten. Det kan hon inte få, hur mycket hon än kräver. Tre månader är reserverade åt varje förälder. Dessutom kanske ni borde jobba på ert förhållande om ena parten tycker det är rimligt att ställa sådana kvar på den andra. Men jag tycker snarare att det låter som "Min fru krävde inte att jag skulle ta min del av ledigheten.
5. Men barnet måste ju ammas. Helammar ni verkligen tills barnet är två år? I annat fall låter det här bara som ett svepskäl. Fjuttis ammas fortfarande morgon och kväll, men resten av tiden äter hen mat som går alldeles utmärkt att tillreda även utan mjölkkörtlar i brösten.
Sen finns det förstås en hel massa undantag som gör att vissa män inte kan ta ut så mycket ledighet som de skulle vilja. Men de borde vara undantagen, och pappor som stannar hemma ordentligt med sina barn under deras första levnadsår borde vara normen!
* Undersökning gjord av Försäkringskassan, på uppdrag av SVT Nyheter. Undersökningen gäller föräldrar till barn födda 2012.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/var-fjarde-pappa-avstar-foraldraledighet-forsta-tva-aren
fredag 10 november 2017
Om fördomar mot pappalediga.
Pappornas dag närmar sig, och en stor varuhuskedja har gjort en undersökning* som visar att var femte föräldraledig pappa upplevt fördomar från arbetsgivaren eller omgivningen.
Och där måste jag nog komma ut som en del av "de åttio procenten" som inte stött på några fördomar under mina tio månader som pappa, och tre månader som föräldraledig på heltid. Min arbetsgivare har överhuvudtaget inte ifrågasatt min ledighet, och jag är långt ifrån den första pappan på skolan som tar ut ledighet. Faktum är att jag inte känner till någon kollega som blivit pappa under min tid på skolan som inte varit hemma med barn. Jag har gått själv till BVC utan att någon frågat efter min fru. Varken personalen på öppna förskolan eller mammorna från föräldragruppen tycker att jag är "duktig" som är hemma. Och Fjuttis brukar mest få komplimanger för sin charm, eller ibland för sina kläder, eller för att hen sover gott. Inget könsstereotypande.
Men om jag tänkte efter riktigt ordentligt så träffade jag faktiskt för några månader sedan en äldre herre som frågade var Fjuttis mamma var någonstans. Så en fördom har jag kanske upplevt. Vid ett tillfälle. Men det är en fördom för lite för att prata om fördomar i plural.
Sen kan man förstås fråga sig vad det beror på. Jag bor, arbetar och umgås med medelklassakademiker i välordnade Stockholmsförorter, och har min anställning i den offentliga sektorn. Det kanske är annorlunda någon annanstans. Men att bara var femte pappa säger sig ha mött fördomar tyder ju på att jag inte är helt ovanlig.
Men då infinner sig ju nästa fråga. Då det är såpass enkelt, och uppmuntrat, att ta ut sin föräldraledighet kan man ju fråga sig var alla papporna är någonstans? Jag träffar inte särskilt många av dem. Mer om detta i nästa inlägg, som jag tänkte skriva på andra sidan Fars dag.
*Tydligen bestod undersökningen av frågor till tusen personer som är eller har varit föräldralediga. Det framgår inte hur många av dem som är pappor.
Och där måste jag nog komma ut som en del av "de åttio procenten" som inte stött på några fördomar under mina tio månader som pappa, och tre månader som föräldraledig på heltid. Min arbetsgivare har överhuvudtaget inte ifrågasatt min ledighet, och jag är långt ifrån den första pappan på skolan som tar ut ledighet. Faktum är att jag inte känner till någon kollega som blivit pappa under min tid på skolan som inte varit hemma med barn. Jag har gått själv till BVC utan att någon frågat efter min fru. Varken personalen på öppna förskolan eller mammorna från föräldragruppen tycker att jag är "duktig" som är hemma. Och Fjuttis brukar mest få komplimanger för sin charm, eller ibland för sina kläder, eller för att hen sover gott. Inget könsstereotypande.
Men om jag tänkte efter riktigt ordentligt så träffade jag faktiskt för några månader sedan en äldre herre som frågade var Fjuttis mamma var någonstans. Så en fördom har jag kanske upplevt. Vid ett tillfälle. Men det är en fördom för lite för att prata om fördomar i plural.
Sen kan man förstås fråga sig vad det beror på. Jag bor, arbetar och umgås med medelklassakademiker i välordnade Stockholmsförorter, och har min anställning i den offentliga sektorn. Det kanske är annorlunda någon annanstans. Men att bara var femte pappa säger sig ha mött fördomar tyder ju på att jag inte är helt ovanlig.
Men då infinner sig ju nästa fråga. Då det är såpass enkelt, och uppmuntrat, att ta ut sin föräldraledighet kan man ju fråga sig var alla papporna är någonstans? Jag träffar inte särskilt många av dem. Mer om detta i nästa inlägg, som jag tänkte skriva på andra sidan Fars dag.
*Tydligen bestod undersökningen av frågor till tusen personer som är eller har varit föräldralediga. Det framgår inte hur många av dem som är pappor.
torsdag 2 november 2017
När Fjuttis blir stor...
...så ska Fjuttis börja på förskolan.
Och häromdagen kom ett efterlängtat besked om att vi fått en plats. Efter jul, när hen är drygt ett år gammal, ska vi börja inskolningen. Mycket spännande.
I går besökte vi förskolan för att få en bild av vad vi kan förvänta oss. Vi har gått förbi lokalen några gånger och sett en stor gård och lekande barn som för det mesta är glada. Jag har cyklat förbi på väg till jobbet under flera år, men inte tänkt på att det ligger en förskola där, förutom när barnen stått vid staketet och vinkat åt alla som cyklar förbi. Men nu var det där vi fick en plats, och det var dags för en närmare titt.
Jag ska inte tråka ut er med en beskrivning av ett helt vanligt dagis, för det var så det såg ut. Och det känns bra. Ett dagis med hyllor för barnens saker, små bord för måltider, vilorum för dagssömn, leksaker, böcker och teckningar på väggarna. En plats där barn kan mötas, leka och utvecklas på sina egna villkor. Och med eget kök, så jag hoppas att det inte förekommer några knäckebrödsmellanmål. I kommunal regi. Jag gillar kommunal regi.
Men under besöker så började vi tänka på att Fjuttis har en bit kvar innan hen kan klara sig själv på förskolan en hel dag. Hittills har hen inte varit utan oss mer än ett par timmar. Potträningen är bara påbörjad. Maten hamnar både här och där. Och dygnsrytmen är inte riktigt kompatibel med arbets- och förskoletider. Nu är hen upp till midnatt och sover till tio, i bästa fall.
Mycket att göra helt enkelt. Dags att börja med ett varsamt men ambitiöst träningsläger. Vi har redan börjat, medan jag skriver det här sitter Fjuttis bredvid mig och plockar fruktbitar med händerna. Golvet och haklappen är fulla, men ansiktet blir också kladdigt så lite kommer åt rätt håll i alla fall. När hen tröttnat på frukten är det dags för en stund på pottan. Och sen blir det fri lek. I lägenheten som bara är barnsäkrad till hälften. Jag skriver kanske mer om barnsäkring nästa gång.
Och häromdagen kom ett efterlängtat besked om att vi fått en plats. Efter jul, när hen är drygt ett år gammal, ska vi börja inskolningen. Mycket spännande.
I går besökte vi förskolan för att få en bild av vad vi kan förvänta oss. Vi har gått förbi lokalen några gånger och sett en stor gård och lekande barn som för det mesta är glada. Jag har cyklat förbi på väg till jobbet under flera år, men inte tänkt på att det ligger en förskola där, förutom när barnen stått vid staketet och vinkat åt alla som cyklar förbi. Men nu var det där vi fick en plats, och det var dags för en närmare titt.
Jag ska inte tråka ut er med en beskrivning av ett helt vanligt dagis, för det var så det såg ut. Och det känns bra. Ett dagis med hyllor för barnens saker, små bord för måltider, vilorum för dagssömn, leksaker, böcker och teckningar på väggarna. En plats där barn kan mötas, leka och utvecklas på sina egna villkor. Och med eget kök, så jag hoppas att det inte förekommer några knäckebrödsmellanmål. I kommunal regi. Jag gillar kommunal regi.
Men under besöker så började vi tänka på att Fjuttis har en bit kvar innan hen kan klara sig själv på förskolan en hel dag. Hittills har hen inte varit utan oss mer än ett par timmar. Potträningen är bara påbörjad. Maten hamnar både här och där. Och dygnsrytmen är inte riktigt kompatibel med arbets- och förskoletider. Nu är hen upp till midnatt och sover till tio, i bästa fall.
Mycket att göra helt enkelt. Dags att börja med ett varsamt men ambitiöst träningsläger. Vi har redan börjat, medan jag skriver det här sitter Fjuttis bredvid mig och plockar fruktbitar med händerna. Golvet och haklappen är fulla, men ansiktet blir också kladdigt så lite kommer åt rätt håll i alla fall. När hen tröttnat på frukten är det dags för en stund på pottan. Och sen blir det fri lek. I lägenheten som bara är barnsäkrad till hälften. Jag skriver kanske mer om barnsäkring nästa gång.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)