En liten finsmakare.

Fjuttis brukar äta det mesta, bara hen är hungrig. Hiskeliga kombinationer som kall gröt med kokta morötter, och mat som bara är tråkig, till exempel okryddad köttfärssås, eller knäckabröd naturell (även om det mest används som tuggleksak).

Men igår tog det stopp. En burk potatis, lax och ärtor gick inte ner alls. Efter ett tag började fjuttis själv fiska upp potatisbitar ur röran från sin tallrik och äta dem, men skedarna från burken avvisades bestämt.(Fjuttis brukar få en tallrik med lite mat att plocka med, medan vi matar från en burk. Maten på tallriken hamnar oftast inte i munnen). En annan tallrik med små tomatbitar länsades glupskt. Vi försökte en god stund, men till slut gav vi upp.Ibland är Fjuttis inte så hungrig, då blir det inte så mycket ätet.

Men igår visade Fjuttis tydligt att hen fortfarande var hungrig. Vad göra? Vi tog fram en liten portion köttfärssås som stod och tinade i kylen. Och den gick ner utan problem!

Den enda förklaring jag kan komma på till detta märkliga beteende är att Fjuttis helt enkelt inte gillade lax och potatis. Vår lilla finsmakare har skaffat sig sin första matpreferens. Ett stort steg i utvecklingen, även om jag hoppas att hen behåller sin goda aptit och nyfikenhet på nya smaker.

För övrigt så skrev jag i förra inlägget att jag skulle skriva om att barnsäkra lägenheten. Det har vi gjort. Delvis. Men jag har inte hunnit skriva om det. Kanske nästa vecka.

Burken med mat som Fjuttis inte gillar.

Allt vi kan göra på biblioteket.

Eftersom vi har turen att bo väldigt nära vårt lokala bibliotek så går jag och Fjuttis ofta dit. Ibland för att vi har ett ärende, och ibland bara för att vi har vägarna förbi. Om Fjuttis sover sätter jag mig gärna i tidningshörnan en stund, är hen vaken så kör jag runt vagnen bland hyllorna, eller så går vi till rummet med bilderböcker där Fjuttis kan kravla runt bland kuddarna en stund. På väggarna finns vacker och tankeväckande konst, en del av riktigt stora svenska konstnärer. Och även om det är mycket folk ibland så ligger det alltid en känsla av lugn över lokalerna.

Och så finns ju programverksamheten. På torsdagar är det sång eller sagostund för riktigt små barn, och en gång i månaden är det bokcirkel för föräldralediga, då vi vuxna kan prata vuxenböcker med barn i famnen, eller på golvet. Ibland är besöker vi någon aktivitet som bara riktar sig till vuxna, men Fjuttis brukar vara välkommen ändå. Till exempel i torsdags när vi tittade på tillkännagivandet av årets litteraturpristagare.

Och det här är bara aktiviteterna som vi går på. Det finns mycket annat program. för många andra. Språkcafé, advokathjälp, föredrag, filmvisningar, och så vidare. 

Dessutom kan vi låna hur många böcker vi vill. Visserligen brukar Fjuttis mest flytta böcker från hylla till golv just nu, både hemma och på biblioteket, men det kommer en tid då vi ska läsa böckerna, och sedan en tid då alla barnböcker vi har är utlästa. Men bibliotekets böcker kommer med största sannolikhet aldrig att ta slut.

Och allt detta kostar oss ingenting alls. Eller, det är ju förstås alltid någon som betalar. Kommunens skattebetalare får ju stå för notan, och hela 300 kr per kommuninvånare kostar det enligt årets budget. Tänk vad mycket vi skulle kunna göra själva för de pengarna. Eller lite.

Nu är jag kanske lite partisk eftersom jag själv arbetar inom biblioteksverksamhet, men offentliga bibliotek är verkligen en fantastisk institution. Till en minimal kostnad ger de oss så mycket. Oavsett vilka vi är och var vi kommer ifrån.

För övrigt så har Fjuttis just tagit ett rejält språng i utvecklingen. Från att med möda kämpat sig fram på golvet, centimeter för centimeter så kryper hen plötsligt runt i hela lägenheten, ställer sig upp med stöd mot möbler, sprider leksaker omkring sig och kommer med lätthet åt allt som förvaras på låga hyllor. Nästa vecka ska vi försöka barnsäkra vår förvaring, och om jag hinner skriver jag ett blogginlägg om hur det gick.